I Klippeøen december 1958, en liden stårja, fortalt udå Carl J. E. Aakerlund.

Veddan a di fijk ânestæj på bored hos Jens Pyjggs jylaawtan.

Æsber Lâu på Æijngårijn va eijn fyjggjes, lidijn å mawer va haijn, å te dâlit gjijk haijn å trødde idied mæst hal sjemodier, mæn så va konn, Lawrina hed hon, le ded mosatta udå hannem.Va haijn sajtlawijn, så va hon des mera ferm, gnajl å gâlde på’ijn gjore hon frå a haijn sto op, å te a haijn gjijk te sæijns igjæn om awtanijn. Pæijna hadde haijn alri om hænner, nâijn syp fijk haijn så gott som alri, å lâ haijn saj en stuijn på Bæinjkjijn ætte middesmâled, galpada hon på’ijn om bådde målknijn å mågnijn å fæmtan anra tijn, sa a hajn ikje fijk sæun i iwen bâra så læijne som a eijn kat haijn mjawar.

Hela kommandoen på gårijn hadde hon, å ded va væl i groijnen hæjler ikje så lårlit, for gårijn hadde hon hat me saj i jemgjefte.

Mæns a di gamle Lâus di læwde, va Æsber kommijn dærte som hâudræijn, å Lawrina, som gjijk jemma, va eijnhellu gjeftesjøg, å sæl om a hon gjore saj te monna stâ, så lokkedes ed ikje for na å få nâijn te å bida på, ajle di karana, som a hon præwde hos, ble bonge for na, når a di fost lære na å kjæijna, å ded gjijk Æsber ledan, mæn nogged må dær væl legott hat vad imæl dom, for eijn dâ sâ hon te’ijn, nu ble di nødda te å gjefta dom, ves a dær ikje skojle ble for majen snak om dom i soggen.

Æsber trode na, dommer som a haijn va, ågjik me na te brudaskammelijn, å så læijne a di gamle læwde å gjijk hos, gjijk ed an, mæn le så rapt a dæijn sista å dom va bårred te graven, fijk piwan en hel aijnen ly, nu bled Lawrina, som tâu tømmen, å ded gjore hon seddan, a hon filada gott op i Æsber. Strajs satte haijn hårt imo, mæn ded vâre ikje ræt læijne, så falt haijn te fåje.

Te tors i Rønna tâu di ræt ota me høns å æjgg å kantofler å guleroer, mæn mæns a ded va Æsber, som sålde å målde å vajde, så vad hæijne, som tâu imo pæijnana, haijn fijk alri så majed som eijn øra å na te værkans skro æjle røjtobak å lânt mijner te eijn syp ijna på Framtien, vår a di anre frå lanned di møtes.

Nu vad åta dâ for jyl, å på Æijnagårijn hadde di telawad me bådde flæsk udå en gjylta, e hal snes ænner å fille – fæm hønsaskræppa, som va udgjorda, te å tâ te tors me for å sælla dom te jylamâd te rønnabona. Æsber ville gjærna me dæijnnagongijn, for haijn hadde e pâr sjillijna på lomman, å så mente haijn, a haijn nok koijne snæja saj astâ ijn på krâuijn å få saj e pâr sypa æjle mâlurtabitra, udan a Lawrina forsto, vår a haijn va gåijn hæn.

Pæijnana, som a haijn hadde, hadde hajn vad så hældier å bjærad saj yggan for, då a haijn va sænder astâ me e lass sæ ud te Ola Peter Rasches i Rønna, å udan a konn hadde opdawad ed, hadde haijn læst trættan sæjkkja på vâuijn i stâijn for tâl, som a hon hadde befâlt ijn, å så stopte haijn betalnijnen for dæijn ene sæjkjijn i lomman, å hajn hadde semæijn âu då vad ijna på Framtien å fåd saj eijn ræjtier, starker romtoddy, ijnan a haijn kjøre jemm.

Mæn så trof ed saj så hældit for Æsber, a om awtanijn dâijn for, a di skojle kjøra te tors i Rønna, så gjijk Lawrina å kâzada me sina slæwser nera på golled i milkastâuan å stårte omkojl. Hon koijne ikje støtta på bened, mæn måtte jælpas te sæijns. Då a hon svajl op helt ner te ânkelijn, ble di bonge å sjikkada bodd ætte dågtarijn. Då a haijn kom, sâ haijn, a hon hadde brækt ded ena smartebened å skojle ble lijggjenes te ætte Hælli tre kong.

Ded va ju en aber for hæijne, hon koijne ikje komma te tors, men dærud skojle di, sa a dær ble ikje aijned for, æijn a Æsber fijk mæn å kjøra sæl.

Haijn fijk monna formânijner, ijnan a haijn kjøre jemmafrå, bådde om å passa på pæijnana å ikje gå te krâus å drikka saj fåjler, mæn kjøra jemm leætte a torred va frambi. Æsber haijn sâ ja bådde te ded ene å ded anra me, mæn tæijnte sit.

Haijn kom på torred, å handelen gjijk majed gott; haijn fijk usålt på nær to ænder å trille, fira bøste flæsk. Då a dær ikje va mera å stå dær ætte, trajte haijn sin vâun hæn i Framtiens går, vår a haijn hadde øien ståenes. Haijn gjijk ijn i krâustâuan, å dær sodd dæijn gamla Høiabonijn å Spizzijn å drok toddy. Di gjæsbøijn å varra me, å Æsber satte saj hos, å då a haijn hadde fåd noggena toddyer satta te livs, så vâuste segonn homøred idi ijn, å då a Spizzijn spore, om a di ikje skojle tâ dom slaw trekårt me luvvenes kat, så sâ Æsber, a ded va haijn me på.

Då a di hadde spillad eijn timesti æjle så, begjyndte å sjymmes i stâuan, å di anre di rezte dom for å kjøra jemm. Di sâ farvæl te Æsber å takkada for spilled. Haijn song å flojtada å gjijk âu ud for å få lât for te jemturn.

Då a haijn kom ud i dæijn friska loften, fortâu lid å toddy – dånsten saj, å hajn begjynde å sidda å gawa, å ijnan a haijn veste nâd åd, så falt haijn i sæwn. Vår læijne a haijn hadde sneved, veste haijn ikje, for haijn vâunada fost, då a hæstana va ver å draja om svijned frå lannavæijn å op te Æijnagårijn, å då stårte haijn fra vâunijn å ner på væijn.

Haijn kom ijned te, mæn då a haijn fijk saj rezter op, va haijn bleijn ædruer, å så gjijk ed op for ijn, vennen klæmhærka, a haijn va idi. Veddan fanijn skojle haijn klâra dæijn me Lawrina? Vær øra hadde haijn spillad væjk, tebâga å hela torrahandelen hadde haijn kons to ænner å e pâr bidda flæsk å dæijn halla gjyltan. Skojle haijn tâ te Rønna igjæn å sælla krâderna å så reza te Amerika, seddan som Gâstabonijn haijn gjore eijngong, ætte va a di fortalte om ijn, æjle skojle haijn kjøra jemm å så tâ, va a dær kom; te ajl hæjl så lå ju konn i sæijnen me brækter hâz, sa bânka’ijn koijne hon ikje dæinnagongijn,å ijnan a hon kom op igjæn, så hadde væl stormijn lajt saj.

Haijn krawlada op i vâunijn igjæn å hypsada på hæstana. Lid læijnera frama kom haijn frambi Jens Pyggs hus. Jens sto uda å klæwde bræijne i halmårkjed. Æsber holt an å bâ Jens om å komma, for haijn ville snakka me’ijn. Då a Jens kom hæn ver vâunijn, spore Æsber ijn, om haijn koijne låna hannem haltrøs kroner te le ætte nytår, å så fortalde haijn for Jens, veddan a ded va gåd ijn.

”Pæijna ajer jâ ijnena å, le så lid som fø i huza nu te jyl”, sa Jens å så hal spekelerder ud, ”mæn får jâ di to ænnerna å flæsked, som a du hâr læwnt i Rønna, så ska jâ følla me daj te gårijn å bjæra daj for bådde sjæjl å klø”.

Va a di to snakte sammen, fijk ijnijn å høra, men resseltâted ded ble, a Jensa konna hon ble kalt ud å fijk di to ænnerna å ded storsta flæskabøsted me saj ijn, å så krawlada Jens op på bokkijn te Æsber.

Då a di kom ijn a gårijn jemma hos Æsber, gâlde Jens på dræijnana, a di skojle komma ud å spæijna frå, å sæl tâu haijn Æsber me bådde pæls å ded hela i fawnijn å bâr ijn ijn a sawekammersed te Lawrina å lâ’ijn på dæijn anra sæijnen, som sto dær.

”E haijn svirenes?” gâlde hon, då a hon så Æsber, ”sin a du kommer bærenes me’ijn, for haijn hâr væl ikje kjørt våjl?”

”Jo så gott som ed ded, a haijn hâr”, begjynde Jens å forklâra, mæns a Æsber haijn stønde å gâ saj.

”Då a jâ sto udan for dæijn norre gawlijn å klæwde bræijne, høre jâ e dæwla sty nera ver vajasvijned. Jâ forsto, a dær va nogged galed på færa å luv dærner, å vedd ni så, va a jâ så. Jo ded va semæijn Æsber, som a dær va i kâmp me to å di fordømte ”Brømsana”. Di hadde stansad øien å krevved op i vâunijn for å røvaijn for ajle di pæijnana, som a haijn hadde på saj. Haijn slo gott frå saj, ded gjore haijn, mæn va jâ ikje kommijn te, hadde di kansje dânkad’ijn for daj. Mæn pæijnana stâl di ajle frå’ijn desvarr, for jâ kom lid for sent, dæmme”.

Lawrina trode Jens å tajde for eijn gongs sjyl. Hon ville mæjlad te sannemaijn, mæn Jens råde na frå, for æjle koijne di ressekera, a ”Brømsana” di kom eijn aijn gong å brænde gårijn å for dom, å då tajde hon igjæn.

Lid rætfærdi va Lawrina livæl, for dâijn for jylaawtan sænde hon en å pajerna ner te Jens Pyggs me en stæjt ân å en stor flæskastæj som tak for, a haijn hadde reddad Æsber, då a ded mæst knev for ijn. Jâ, seddan gjijk ed te, a Jens Pyggs fijk ânestæj i gos vælsajnelse på bored jylaawtan, å Æsber på Æijnagårijn fijk saj eijn glâr jylaawtan me ros udå Lawrina, for a haijn hadde slawed så gott frå saj, som a haijn gjore, nera ver vajasvijned på jemturn frå Rønna.